#
I den här artikeln får du reda på hur lång tid det tar att ta sig till månen, hur långt jorden är från denna satellit och hur avstånden mäts.
Att veta hur långt månen är från planeten jorden är en av världens stora frågor som har besvarats genom specifika studier. I verkligheten är avståndet mellan jorden och månen inte ett entydigt tal, eftersom det beror på planetens och dess satellits position. Därför har många människor under det senaste århundradet frågat sig "Hur lång tid tar det att ta sig till månen?" och genomfört experiment i denna riktning.
Studien av månmätning
De första studierna om denna tid går tillbaka till och med till de gamla grekerna, som med hjälp av månförmörkelser hade fastställt att avståndet var cirka 60 jordradier: ett mått som ligger mycket nära det värde som uppmäts i dag med de senaste instrumenten. Ett av de tidigaste vetenskapliga experimenten var det som Doug Currie utförde 1969, då han utförde ett lasermätningsexperiment på månen för att ta reda på hur lång tid det tar att ta sig till månen.
Avståndet mellan jorden och månen
Däremot finns det inget entydigt svar på frågan "Hur lång tid tar det att ta sig till månen?", eftersom avståndet visserligen är 384 400 km i genomsnitt, men kan variera från ett minimum på 363 300 km till ett maximum på 405 500 km. Månen kretsar runt jorden med en rörelse som varar en siderisk månad, dvs. 27 dagar, sju timmar, 43 minuter och 12 sekunder. Eftersom banan är elliptisk beror avståndet på var månen befinner sig vid den aktuella tidpunkten.
Hur lång tid tar det att ta sig till månen
När avståndet var bestämt var det viktigt att ta reda på hur lång tid det skulle ta att ta sig till månen för att kunna planera resor till månen. I verkligheten kan denna fråga inte besvaras entydigt. Den första expeditionen tog tre dagar på vägen dit och endast 11 timmar på vägen tillbaka. I dag tar rymdfärjan cirka 18 timmar.
De första resorna till månen
Mätningen av avståndet mellan jorden och månen var också en förutsättning för resor till satelliten. Rymdforskningen öppnade också möjligheten att utforska månen, ett av de projekt som ingick i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Första gången en människa satte sin fot på satelliten var den 20 juli 1969. Neil Armstrong, befälhavare för Apollo 11, var den första astronauten som satte sin fot på månens yta.
Landningen firades med en plakett som lämnades på månens yta. Flera uppdrag följde, totalt sex stycken, men efter 1970-talet förlorade månlandningarna intresset, även om de automatiska sondlandningarna fortsatte i några år till. Utforskningen av månen återupptogs sedan på 2000-talet, men alltid endast med fjärrstyrda sonder. Under dessa år inledde Kina också sina egna utforskningar av månen.
Studier av månen
Svaret på frågan "Hur lång tid tar det att åka till månen?" var bara den första av de stora frågor som människan ställde om sin satellit. En av dessa är månens gradvisa rörelse bort från jorden: som Luna Laser Ranging-experimentet visade rör sig satelliten 3,8 cm längre bort från vår planet varje år. Detta innebär att avståndet mellan jorden och månen också förändras. Fenomenet beror på hur starkt tidvattnet är. Det betyder att månen omedelbart efter sin bildning var mycket närmare jorden än vad den är nu.
Som en del av studiet av månen är även dess sammansättning mycket fascinerande. Dess inre sammansättning är inte helt klarlagd, men det antas finnas metalliskt järn i kärnan, tillsammans med nickel och svavel.
Månens yta
Ett av de mest intressanta diskussionsämnena efter avståndet mellan jorden och månen är månens yta. Under årtusendena har människan faktiskt vid flera tillfällen försökt göra månkartor. Den första går tillbaka till 3000 f.Kr. då en illustration ritades på en grav. Men en mer exakt uppfattning av dessa kartor kom på 1600-talet, när astronomer började rita det synliga ansiktet.
Månens yta är uppdelad i hav och kratrar, även om de förstnämnda inte består av vatten utan i själva verket är basaltiska slätter. Man antar dock att det finns vatten i månkratrar. Däremot är det säkert att det finns isformationer. Det finns också spekulationer om att det kan finnas vatten i satelliten.