#
Vem äger månen? Den urgamla frågan, som blev aktuell i och med rymdkapplöpningen, debatteras återigen av experter inom rymdjuridik.
Månen är inte bara en inspirationskälla för sjömän och poeter, utan också för sublima verser och resor under stjärnorna. Satelliten till vår planet är i själva verket symbolen för rymdambitioner, den första himlakroppen som människan har satt sina spår på. Och medan utforskningen i ekonomins och välfärdens namn fortsätter har den urgamla frågan om territoriella anspråk på månens mark dykt upp igen. Ett ämne som har debatterats i årtionden och som blev helt aktuellt i samband med rymdkapplöpningen som inleddes i mitten av 1900-talet.
Det finns hittills ingen exakt och detaljerad lag som fastställer vem som faktiskt äger månen. Det finns dock en annan lag som åtminstone försöker markera "gränser" och som har sina rötter i det förflutna. Vi hänvisar till 1967 års fördrag om yttre rymd, som undertecknats och ratificerats av de flesta av jordens nationer, där det står att "månen är inte föremål för nationell tillägnelse genom att hävda suveränitet, genom användning eller ockupation eller på annat sätt". Bestämmelserna riktar sig därför till regeringar, men tar inte hänsyn till privatpersoner - inte ens med tanke på det historiska sammanhang som de kommer ifrån.
Du förstår alltså att fördraget i sig inte var tillräckligt för att reglera månens jurisdiktion. Därför gjordes 1979 ett andra försök att göra detsamma med månfördraget, som var mer specifikt och förbjöd all militär och kommersiell exploatering av någon himlakropp. Mer än 40 år senare har dock månfördraget endast undertecknats av 17 nationer, varav ingen kan kallas för en rymdmakt. Det finns alltså fortfarande en farlig gråzon som gör det möjligt för alla att skapa sig sitt eget utrymme på satelliten. Det är ingen tillfällighet att den amerikanska regeringen 2015 antog lagen Spurring Private Aerospace Competitiveness and Entrepreneurship (SPACE), en lag som uppmanar amerikanska medborgare att utforska rymden kommersiellt. Med särskilt fokus på asteroider och månkroppen. De facto uppmuntrar det aktivt privata intressen på en plats som - åtminstone enligt ett avtal från slutet av 1960-talet - inte tillhör någon.
Hur blir det om två olika parter beslutar sig för att etablera två baser på samma plats? Vad händer om ett multinationellt företag börjar utvinna månvatten, som är ovärderligt för forskarna? Vem skulle kunna ta resurserna i anspråk och hitta en lösning? Just nu finns det inget svar.
Andrea Guerriero